Då så, det har blivit dags att botanisera bland de filmer från 2010 man hunnit se än så länge, och det har blivit en del. Mycket skräp har setts, en hel del okej filmer och en klick riktigt bra sådana. Givetvis har man inte hunnit med alla man skulle vilja se, mycket tack vara att filmbolagen alltid väntar med sina prestigefilmer till december, så att akademimedlemmarna inte ska ha glömt bort dem när det är dags att rösta fram oscarvinnare. Nåväl, till min lista över mina favoriter från det gångna året.

The Ghost Writer (Regi: Roman Polanski)
Polanski är tillbaka med den paranoia som en gång genomsyrade hans filmer. Den stackars spökskrivaren – vars namn vi aldrig får reda på – anar att någon är efter honom när han arbetar med den avgångne brittiske premiärministerns memoarer och börjar luska fram några hemligheter ingen skulle få veta.

Kick-Ass (Regi: Matthew Vaughn)
Varför finns superhjältar bara i seriernas värld frågar sig nörden Dave, det borde väl gå att vara superhjälte på riktigt? Sagt och gjort, Dave börjar träna på att besegra skurkar med blandad framgång, och upptäcker med tiden att det visst finns riktiga superhjältar, och de är inga amatörer som han.

Toy Story 3 (Regi: Lee Unkrich)
Toy Story-filmerna har aldrig varit mina favoriter. Tillsammans med filmen Bilar utgör de för mig Pixars ointressantaste filmer, och stör för mig Pixars status som filmstudion som inte kan göra något fel. Här har man dock lyckats fullt ut och överglänser rent av 2009 års Upp. Andy har vuxit upp och ska åka iväg till college och i utrensningen av hans rum råkar alla gamla leksaker bli skeppade till ett dagis. Till en börjar verkar allt vara frid och fröjd men snart går det upp att allt där styrs av en tyrannisk teddybjörd som förpassar alla nya leksaker till de minsta barnens lekrum, där saker och ting går vilt till. Ska leksakerna lyckas fly tillbaka till Andy?

Inception (Regi: Christopher Nolan)
Apropå saker som inte kan gå fel, hör inte Christopher Nolans filmer dit? Med filmer som Memento, Batman Begins, Prestige och Dark Knight har hans seglat upp som en av vår tids framgångsrikaste och mest hyllade filmregissörer. Inception är inget undantag utan trollband – och förvirrade – biobesökarna i somras med sin tillsynes invecklade historia. Fullt så komplicerad är den inte riktigt (om man bara är uppmärksam), men det gör den knappast sämre. Leonardo DiCaprio leder ett gäng som tar sig in i människors drömmar för att få reda på hemligheter, framtidens industrispionage helt enkelt. Ett sista jobb ger honom möjlighet att återvända hem, där han trots sin oskuld är eftersökt för mordet på sin hustru.

The Social Network (Regi: David Fincher)
Oftast omtalad som ”Facebookfilmen” har den här antagligen blivit mer hyllad av kritikerna än någon annan film från förra året. Det kan tyckas vara en knastertorr historia, att göra en film om skapandet av facebook, men David Fincher lyckades (med inte så lite hjälp från Aaron Sorkins manus) leverera en dramatisk och spännande berättelse.

Harry Potter and the Deathly Hallows, Part 1 (Regi: David Yates)
Yates är min favorit bland Potter-regissörerna. Han tog rodret efter seriens lågvattenmärke, Harry Potter och den flammande bägaren, och har sedan dess levererat de tre starkaste filmerna i serien. När den här första delen av den sista boken var slut satt man och längtade efter fortsättningen. 

True Grit (Regi: Ethan och Joel Coen)
Nyinspelning eller inte? Många kallar den det, jag gör det inte, helt enkelt eftersom förlagan är en bok och inte den tidigare filmatiseringen, för vilken John Wayne vann sin Oscar för rollen som den försupne prisjägaren Rooster Cogburn. Båda filmerna är bra, men den här är snäppet bättre. Bröderna Coen levererar som vanligt ett underfundigt manus och utmärkt regi men filmen bärs ändå av Jeff Bridges som Cogburn och nykomlingen Hailee Steinfeld som den fjortonåriga flicka som ger honom i uppdrag att gripa hennes faders mördare.  

Black Swan (Regi: Darren Aronofsky)
Efter succén med The Wrestler går Aronofski vidare med en ny historia om pressen inom en yrkesgrupp, den här gången balettdansöser. Det här är en psykologisk thriller som närmast för tankarna till Polanskis tidigare filmer, såsom Repulsion och The Tenant. I centrum står Nina (Natalie Portman) som inte vill något hellre än att spela huvudrollen i Svansjön, men för att göra det måste hon pressa sig till det yttersta, vilket får ödesdigra konsekvenser. Jag är i stort sett övertygad om att Portman kommer vinna en Oscar för det här.

*
* *
*

Det var åtta stycken, men man vill ju så gärna nå upp till tio och hade man hunnit med några till skulle nog det vara lätt gjort. Dessa tre har jag ännu inte sett men jag tror att de har väldigt god chans att kvala in.

The King’s Speech (Regi: Tom Hooper)
Jag har en känsla av att det här kommer bli min absoluta favorit; att den har tokhyllats av kritikerna gör det ju knappast sämre. Vill man tro på förhandssnacket ligger nog Colin Firth bra till vid årets Oscargala.

127 Hours (Regi: Danny Boyle)
Även här pratas det om nominering för James Franco. Hur det slutar kan vara lite extra intressant eftersom han är värd för galan i år.

L’Illusionniste (Regi: Sylvain Chomet)
Jacques Tati, en av mina absoluta favoriter, skrev manuset till den här filmen på femtiotalet men kom aldrig att filma den. Nu är det gjort och resultatet ser minst sagt spännande ut. Att huvudpersonen fått hans riktiga namn, Taticheff, och därtill hans utseende gör ju det hela ännu charmigare.

Dela med dig