I dagarna startade i USA en ny historisk miniserie i samma anda som Rome (2005-2007) och The Tudors (2007-2011), det vill säga rejält uppimpad för en modern publik (vilket inte behöver vara en dålig sak). I The Borgias får vi följa den skandalösa familjen, anledda av patriarken Rodrigo, genom renässansens maktkamper i Rom. Men vilka var då familjen Borgia?

Många är de familjer som gjorde sig ryktbara kring påvehovet under medeltiden och renässansen. Släkter som Colonna, Farnese, Orsini och della Rovere kämpade om den världsliga såväl som den andliga makten i Rom, men ingen dem blev så ökänd som Borgia. Till skillnad från de andra släkterna var Borgia utlänningar, från Valencia i Spanien och de stavade sig Borja innan de gjorde entré vid den påvliga kurian. Av denna anledning en hel del främlingsfientlighet och kanske påverkade outsiderstämpeln släktens handlingar.

Den förste i familjen som gjorde namn av sig är dock inte så ihågkommen idag, därtill har han blivit vida överglänst av sina arvtagare. Alfons de Borja (1378-1458) var professor i juridik och lyckades stiga i de kyrkliga graderna utan att för den skull vara särskilt kompetent. Med tiden blev han kardinal och 1455 valdes han som kompromiss till påve eftersom han var gammal och inte väntades leva särskilt länge till. Under namnet Calixtus III utgjorde han en tämligen blek gestalt och hans få bedrifter har inte tagits emot särskilt väl av eftervärlden. Han utfärdade bullan Inter Caetera som gav kristna rätt att förslava hedningar, trots att påven Eugenius IV tjugo år tidigare förbjudit det, och detta fick som bekant ödesdigra konsekvenser för alla de amerikanska indianer som ännu var lyckligt ovetande om vad som komma skulle. Hans andra stora ödesdigra beslut var när han i bästa nepotistiska anda gjorde sin systerson Rodrigo Llançol till kardinal. Mer obskyrt är väl att han sägs ha bannlyst Halleys komet när den flög förbi 1456 eftersom den ansågs vara ett dåligt omen för det av turkarna belägrade Belgrad, men för detta finns inga bevis och det hela torde kunna avskrivas som illasinnat rykte.

Jeremy Irons som Rodrigo/Alexander och Lotte Verbeek som älskarinnan Giulia Farnese

Rodrigo Llançol y Borja (1431-1503) var bara 25 år då hans morbror påven gav honom kardinalshatten, något som inte var ovanligt vid den här tiden – kurian kryllade av diverse släktingar till påvar och kardinaler. Under sin tid i kurian tjänade han fem påvar och samlade mycket makt och rikedom i sina händer och under konklaven 1492, när mutorna flödade, var han den som kunde betala bäst och kunde gå segrande ur under sitt nya namn Alexander VI. Valet var dock mycket kontroversiellt och Giovanni de’ Medici (senare påve Leo X) varnade att ”vi nu är i händerna på en varg, kanske den rovgirigaste världen någonsin skådat, och om vi inte flyr kommer han med säkerhet sluka oss alla”.

Så snart han blivit vald började han säkra maktpositioner åt sina barn – han hade åtminstone sex. Den mest beryktade, Cesare, blev blott 17 år gammal ärkebiskop av Valencia. Ett år senare upphöjdes han till kardinal tillsammans med elva andra i ett drag av Alexander för att få kontroll över det obstinata och allt mer oppositionella kardinalskollegiet. Aldrig tidigare hade kollegiet uttökats så kraftigt. Alexander och hans hov hängav sig åt ett sedeslöst leverne omgärdat av kärleksaffärer, intriger, maktspel och mord. En av påvens närmsta vänner var den osmanske sultanens bror Cem. Han ägnade sig åt simoni (försäljning av kyrkliga ämbeten), tortyr och orgier. Ett av kyrkans absoluta lågvattenmärken var den märkliga ”kastanjebanketten” som hölls av Cesare i hans våning i Apostoliska palatset 1501. För underhållningen stod femtio prostituerade och festen slutade föga förvånande i öppen orgie med de medverkande prelaterna. Huruvida påven själv närvarade är dock osäkert. Alexander VI, som ofta kallats den sämste påven genom tiderna, avled som tur är i förtid, sjuk i malaria, år 1503.

François Arnaud som Cesare

Cesare Borgia (1475-1507) var trots sin fars önskningar inte intresserad av den kyrkliga banan. Och tur var väl det, för han var den värste i sin släkt; grym, brutal och hetlevrad. Efter sin äldre bror Giovannis plötsliga död (troligen planerad av Cesare) 1497 tvingades Alexander acceptera ett karriärsbyte för sonen och 1498 blev han den förste att avsäga sig ett kardinalskap. I stället blev han en synnerligen aktiv kondottiär och arbetade för att skapa sig sitt eget rike i norra Italien. Efter faderns död 1503 såg han till att en lämplig marionett kunde ta hans plats, men denne avled plötsligt efter bara några månader. Petri tron övertogs istället av den handlingskraftige och krigslystne Julius II som kom att bli Cesares farligaste fiende och tvingade honom i exil. Beundrad av Machiavelli men avskydd av de flesta andra dog han i Spanien 1507. Det bästa som kan sägas om honom är väl att han under flera år beskyddade Leonardo da Vinci, så länge denne konstruerade krigsmaskiner åt honom och förbättrade hans befästningar.

Holliday Grainger som Lucrezia

Lucrezia Borgia (1480-1519), Alexanders enda dotter, blev också ryktbar, som urtypen för en femme fatale. Hon giftes bort tre gånger till potentiella allierade åt fadern. Den förste av dessa var Giovanni Sforza, av den berömda milanesiska familjen. Vid tiden för äktenskapet fanns stort behov av vänskapsband med dessa, men med tiden blev Giovanni överflödig. Alexander ska ha utfärdat en avrättningsorder men maken lyckades fly till sina släktingar i sista sekund. Efter långa övertalningsförsök gick han med på att annullera äktenskapet genom att påstå sig vara impotent. Hennes nästa make blev den aragonesiske hertigen Alfonso, som var oäkta son till den neapolitanske kungen. Cesare ska till en början gillat honom men blev allt mer avundsjuk då äktenskapet visade sig vara lyckligt. En dag när Alfonso besökte Rom blev han överfallen och misshandlad av Cesares män, vilket fick Alfonsos män att skjuta mot Cesare. Vendettan avslutades med att Alfonso ströps. Även en av Lucrezias älskare mördades av Cesare och det är kanske inte konstigt att rykten om ett incestuöst förhållande uppstod. Det tredje äktenskapet var med Alfonso d’Este, hertig av Ferrara, och fungerade rimligen väl. Någon större trohet dem emellan existerade dock inte och Lucrezia hade bland annat en affär med sin svåger Francisco Gonzaga. I vilket fall fick hon och hennes make många barn tillsammans, och hon dog i barnsäng 1519. 

Liksom sin bror anklagades hon för att vara giftblandare och hängiven diverse perversiteter, men inget sådant kan bevisas. Det är överhuvudtaget oklart till vilken grad hon var inblandad i faderns och broderns intriger, ifall hon var medspelare eller bara en bricka. I vilket fall hade hon såpass stort förtroende hos fadern att hon fick leda påvehovet när han var ute på resor.

Nu var förstås inte alla Borgias mordlystna hedonister, det finns alltid undantag och det vita fåret i det här fallet hette Francisco Borgia (1510-1575) och var antingen barnbarn till Cesare eller Alexander själv. Han vägrade kardinalshatten och levde istället ett spartanskt liv inom Jesuitorden, för vilken han med tiden blev överhuvud. Hundra år efter sin död helgonförklarades han.

Familjen Borgia dominerade Kyrkostaten under en lång och dekandent period som tände gnistan till reformationen. De var inte de enda som gav påvestolen dåligt rykte, men de var de värsta.

Avslutningsvis kan sägas att jag har sett de första två avsnitten i serien och ser fram emot fortsättningen. Familjen Borgia rekommenderas varmt – som underhållning, inte som förebilder.

Dela med dig