På trettio- och fyrtiotalen blomstrade monstergenren i biosalongerna. Universal var bolaget som gick från succé till succé med filmer som Dracula (1931), Frankenstein (1931), min favorit Mumien (1932), Den osynlige mannen (1933), Varulven (1941) och många andra. De som här nämns fick alla flera (mer eller mindre undermåliga) uppföljare och i många fall lät man de berömda monstren möta varandra, såsom i Frankenstein Meets the Wolf-Man (1943) och dess uppföljare House of Frankenstein (1944) och House of Dracula (1945). Denna massiva genomslagskraft som monsterfilmerna hade har gett upphov till starka nostalgikänslor och flera försök till nyinspelningar. Redan på 50-talet fick sig den stagnerade monstergenren en viss nystart med de engelska Hammerfilmerna med radarparet Christopher Lee och Peter Cushing i diverse roller. På senare tid har Mumien fått sig en comeback i en serie filmer vars mest markanta likhet med orginalet är att påföljande filmer alltid är sämre än den föregående.

Even a man who is pure in heart
and says his prayers by night
may become a wolf when the wolfbane blooms
and the autumn moon is bright

Nu är det Varulvens tur att komma tillbaka in i rampljuset. I orginalet fick man göra bekantskap med den olycksdrabbade engelska adelsfamiljen Talbot. Lawrence (Lon Chaney, Jr, sedd till höger), som varit bortavid i många år, kommer hem till Talbot Manor efter att hans bror plötsligt dött, för att återförenas med sin far, Sir John (Claude Rains). Så långt är upplägget det samma i The Wolfman, som nyinspelningen heter även i Sverige. Lawrence spelas här av Benicio del Toro och Sir John av en annan Sir, Anthony Hopkins, och i övriga roller ser vi Emily Blunt som den avlidne broderns trolovade Gwen, Hugo Weaving som Scotland Yard-detektiv och Geraldine Chaplin som zigenerskan Maleva.

Lawrence beslutar sig för att stanna kvar och ta reda på vad det är som dödat brodern, för något är det. Samtidigt betraktar byborna utbölingen med misstänksamhet och när fler dödas av ”odjuret” blir stämningen avsevärt sämre. Vid en av attackerna blir Lawrence själv biten och lider helvetets alla plågor under läkandet. Han plågas också av minnen från när han som barn såg sin mor ta livet av sig. Det plågsamma minnet hade fått honom inspärrad på hospital som barn och när Scotland Yard blir inkopplat är detektiven övertygad om att en mentalt rubbad Lawrence är mördaren. Lawrence grips och förs till London där han än en gång sätts på hospital, nu som lidande av lykantropi – tron att han är en varulv. De självbelåtna och experimenterande doktorerna får givetvis sitt livs överraskning…

Mer än så är varligt att avslöja, så jag avstår. Men som läsaren kanske förstår är filmen betydligt mörkare än orginalet (kanske i sig inte så förvånande) och har fått nya undertoner av psykiska problem. På det hela tycker jag det var en alldeles utmärkt film, trogen orginalet och med stor respekt för monsterfilmernas klassiska era. 

Betyg: 1 2 3 4 5

Dela med dig