90. The Tragedy of Macbeth (Roman Polanski, 1971)
Historien är för många bekant. De skotska generalerna Macbeth och Banquo är på väg till kungen då de stöter på tre häxor, som inte bara kan namnge de båda utan också förutspå att Macbeth kommer stiga upp på tronen men att Banquos ättlingar kommer att överta den. Macbeth skriver om händelsen till sin hustru, den omåttligt ärelystna lady Macbeth, som driver honom till kungamord och utrensning av fiender – däribland Banquo. Men den mördade kungens söner lyckas fly till England och så även Banquos son. Polanskis version är mer realistisk än andra, och mycket mer blodig, men samtidigt hyllad som den bästa filmatiseringen av pjäsen.
•  Alternativ titel: Macbeth

89. Citizen Kane (Orson Welles, 1941)
I sitt enorma palats Xanadu ligger mediamagnaten Charles Foster Kane (Welles) döende, med sina sista andetag yttrar han ordet ”Rosebud”. Vad är detta Rosebud frågar sig en reporter och sätter igång en jakt på ordets mening. Filmen berättas som återblickar på Kanes liv, från hans fattiga barndom till nyvunnen rikedom och makthunger. Welles karaktär är baserad på affärsmannen William Hearst som gjorde sitt yttersta för att motarbeta filmskaparen. Citizen Kane brukar anses vara tidernas bästa film, men riktigt så långt är jag som synes inte redo att gå.
•  Alternativ svensk titel: En sensation

88. The Odd Couple (Gene Saks, 1968)
Efter att hans fru lämnat honom försöker Felix Unger (Jack Lemmon) begå självmord – men misslyckas. I en annan del av stan, i en osannolikt stökig lägenhet, väntar Oscar Madison (Walter Mathau) och hans pokervänner på att Felix ska dyka upp; de ringer hustrun och får veta att de har gjort slut och oroar sig för vad han kan göra. Strax därefter dyker Felix äntligen upp och bryter ihop, för att stötta sin vän erbjuder Oscar honom att flytta in för en tid. Så långt låter det som en rätt så tragisk historia, vilket det givetvis inte är. Felix och Oscar är som titeln antyder ett omaka par och får med tiden extremt svårt att leva tillsammans; Oscars tillbakalutade livsstil stöter på patrull när den möter Felix städmani.
•  Svensk titel: Omaka par

87. Rear Window (Alfred Hitchcock, 1954)
Fotografen Jeff (Jimmy Stewart) har brytit benet och tvingas spendera sin tid i rullstol i sin lägenhet, stödd av en sjuksköterska och sin flickvän (Grace Kelly). För att få tiden att gå börjar han iaktta grannarna i fönstret mot gården. En dag anar han att ett mord har begåtts av en av grannarna och låter sin flickvän bryta sig in i dennes lägenhet för att leta bevismaterial. Stämningsmästaren Hitchcock håller spänningen på topp filmen igenom.
•  Svensk titel: Fönstret mot gården

86. Love and Death (Woody Allen, 1975)
Woody Allens roligaste film handlar om Boris Grushenko (Allen), pacifist och fegis, som tvingas ta värvning när Napoleon invaderar Ryssland. Efter tafatta och oplanerade försök till hjältedåd blir han krigshjälte och kan äntligen gifta sig med sin kusin Sonja (Diane Keaton), som helst hade sluppit men gav sitt ord då hon trodde att Boris skulle duka under i en duell. Tillsammans gör de upp en plan för att mörda Napoleon. Filmen är en hyllning till rysk litteratur - Dostojevskij och Tolstoj paroderas ofta – och filosofin. Många referenser finns även till Ingmar Bergman, speciellt filmerna Persona och Det sjunde inseglet.
•  Svensk titel: Död och pina

Veckans minnesvärda citat: Love and Death
”To love is to suffer. To avoid suffering one must not love. But then one suffers from not loving. Therefore, to love is to suffer; not to love is to suffer; to suffer is to suffer. To be happy is to love. To be happy, then, is to suffer, but suffering makes one unhappy. Therefore, to be unhappy, one must love or love to suffer or suffer from too much happiness. I hope you’re getting this down.”

Dela med dig